Samspel och lite tur

– Med lite samspel och med lite tur kan det här laget gå bra, sade en man i gul tröja, i telefon, på väg bort från Råsunda efter matchen.

Och det var väl just det man precis visat. Att om man hjälper varandra, ger understöd och passningsalternativ och har lite tur, kan det gå vägen. Samt om de som har potential tar steget fram och är på sitt max. Dessutom att de som inte hittills riktigt visat att de har klass, plötsligt har det. Ander Svensson, Johan Elmander, Kim Källström, Olof Mellberg och Andreas Isaksson var de som gjorde vad vi vet de kan och precis så underbart vi ville. Och sen gjorde Mikael Lustig sitt livs match. Han gled, han stred, han tajmade. Med hjälp av Elm.

Just samarbetena var totala. I par hjälptes man åt. Kim och Anders, Olof och Daniel, Olsson och Larsson, Ola och Johan, och så då Mikael och Rasmus.

Andreas Isaksson hjälpte sig själv. Med den äran. Vilka räddningar.

Jag ska ju be om ursäkt. Jag har skrivit krönikor om att det var bäst att ställa in sig på Play off. Vilket nu plötsligt är alldeles onödigt. Vi kan ta det lugnt och mysa resten av hösten. Förlåt.

Sen är det kanske två saker till innan jag går loss om att vi är i Polen och Ukraina.

Det första. Ett magnifikt försvarsspel. Följsamt, energiskt, uppoffrande. Med nyanseringen att Holland inte fläkte fram de sista tio för att verkligen ge allt för en kvittering. Men visst tryckte de på allteftersom. Efter 60 minuter gick vi på knäna, men hittade småningom ny luft. I en slutspelsmatch hade vi tvingat Isaksson att göra två räddningar till kanske, bör ändå sägas.

Det andra. Vi ska se detta som att svenska landslaget kan göra fantastiska matcher mot bra motstånd, i princip så kallat bättre motstånd. Även denna upplaga av landslaget. Vi ska skilja det från att det går att spela så här i alla matcher. Den förra versionen av landslaget hade mest denna egenskap. Denna upplaga har åtminstone en tendens att kunna ha en annan. Så innan ni ropar sönder er om att Sverige aldrig ska spela med Zlatan, betänk detta. Vi kan gneta när det behövs, annars behöver vi spela.

Men nu till hojtandet om att vi är i slutspel. VI ÄR I SLUTSPEL! När man missat förstår man än mer hur stort det är. Nu har vi en sommar framför oss som är helt fantastisk. Det är ju så mycket viktigare att gå dit än att gå långt sen, om man ska vara lite krass.

Planera bilinköp, kolla giltighetsdatum för pass, kolla vägnät i öst, fundera över surkålsrecept, söka biljetter. Prata lag, prata boenden, minnas gamla slutspel, kolla segersektsalternativ.

Att se glädjen hos spelarna efter slutsignalen var fantastiskt. Isaksson lyfte folk i luften, Olsson bankade på en skylt, Ola dansade högstadiedisco. Sött, vackert och stort på en gång.

Vi slog Holland. En nästanfullmåne vakade över nationalarenan. Publiken grät glädjetårar och kramade främlingar. Ett stort steg för Hamréns konstellation. De hade bevisat något.

– Med lite samspel och med lite tur kan det här laget gå bra.

För nu börjar landslagsåret på riktigt. Fortfarande bara träningsmatcher, men nu är det inte för att se till återväxten utan för att trimma in inför kvalet. Nervkvalet, EM-kvalet.

Det är stortruppen som gäller. Och två matcher på två dagar. Känns ovanligt. Känns till och med lite nytt och fräscht. Och lite konstigt. Men låt oss se vad det kan ge oss.

Förhoppningsvis lite landslagsmängd för de som inte riktigt är ända framme, på väg dit eller är komplementspelare. Och det kan ju vara viktigt. Det är ju om man tittar efter allt som oftast att någon är borta när det brinner till. Alltid är det nåt, om inte en sträckning så kan det vara ett stenhårt skott i skallen på sista träningen. Så det är Wiland, Jonas Olsson med flera som ska ges rutin.

Det har ju känts livligt med Hamréns landslag, även efter smekmånaden, trots Holland och allt. Och nu ännu en detalj som verkar spännande. Att ta in extra ledare, förvisso delvis för att ta hand om jättetruppen, men man kan också spekulera om det är än mer på gång. Dennerby dyker upp på Cypern i sällskap av en hel del fler. Scouter javisst, men man kan ju hoppas att det också kan vara ett större samarbete över genusgränserna. En tillgång som Pia Sundhage är ju naturligtvis något som skulle ingå i svensk fotboll. Så, det må vara önsketänkande, men jag hoppas att Dennerbys närvaro är ett steg för Pia in i gult och blått.

Efter fyra i baken mot Holland var det nog viktigt, om än lite torftigt, att hålla tätt mot Tyskland där i höstas. Man kommer nog ha ett snack om försvarssida någon extra gång även denna samling kan jag tänka. Som Ove Kindvall sa, när jag pratade med honom inför Hollandsmatchen, att man måste vara på rätt sida om sin spelare, så är det även i framtiden. Sen kan man spela vilket system man vill.

Vi hade ju ett januarifenomen. Ett sånt som kommer ibland och som vi hoppas kommer ge mer. Gerndt. Alexander. Han visade speed och målsinne. Och så har han ju något som inte alla strikers har. Ett riktigt tillslag. Killen kan skjuta. Det han visade på Cypern gav en känsla av att det redan i detta kval kan vara någon som joggar in i 79:e och sedan avgör med ett ryck och ett skott.

Så visa vad ni har. Ge oss lite värme från Cypern. Snart är det avspark också på Råsunda.

Så känner jag när olika tyckare ska tävla i om att såga fotbollsgalan. Det har hänt förut och det hände nu igen. Jag gråter av lycka när Zlatan får bollen och jag fylls av underbara minnen när Lagerbäck får räkna upp de snyggaste slutspelsmålen. Jag gläds över att en sådan finstil musiker som Magnus Carlson också är stor fotbollsentusiast. Och jag fnissar när Melis berättar att efter ett SM-guld får man ta sig ett glas. Och blir förolämpad när man säger att alltsammans är kass. Att tycka att allt är dåligt är inte särskilt kreativt. För jag bör understryka att man visst får kritisera och att allt inte är fantastiskt, men man ska förstå att man inte alltid vet bäst.

Det är likadant som att säga att Allsvenskan är värdelös och att svenska spelare inte håller måttet. Gå och kolla live, stå nära, se efter, så tror jag man förstår att allt inte är så dåligt. Även om det såklart ibland blir en strumpträff. Och jubla med ett mål för ditt favoritlag, se en perfekt brytning mot motståndarnas bästa spelare och känn efter. Dessa känslor är inte värdelösa. De betyder hur mycket som helst. Så jag ber att hålla kritiken till vettig sådan och inte trampa människors upplevelser och känslor ner i smutsen.

Det var det om fotbollsgalan. Grattis, Ibra, grattis Sjögran. Och det är en fin strut han gjort, Hallenius.

Och så är det match. Mitt i alltihopat. Eller mitt efter alltihopat. Vi ska möta Tyskland. Lite mys i höstmörkret. Eller lite rugg i höstregnet. Scweinsteiger, Khedira, Podolski. Inte lätt att tas med. Synd på Özil, att han inte är med, hans spelsinne och löpvilja hade varit en fröjd att få se samt se hur han skulle kunna fångas upp av ett svenskt försvar.

Men visst blir det svårt, samtidigt som det är kittlande att få möta ett så uppgående lag som Tyskland i annars en ganska sen träningsmatch. Vi hade behövt få tillbaka tron på att vi kan komma före folk på inlägg i eget straffområde även om det är namnkunniga herrar. Och kanske har vi en ny guldfot att visa upp. Gerndt har ju ett tillslag av hög klass, kanske han är något för framtiden.

Vi tar och avnjuter årets sista landskamp och om någon ska klaga på den, så tänk på att den kan innehålla stora mått av njutning, likförbannat.

Men det var ingen vanlig match. Det var en snyting. Sen en till. Sen en till och en till. Sen en fuktig målvaktshandske mellan en ytterligare.

Som åskådare var det inte lätt. I det moderna samhället vet man inte hur man beter sig när man får spö. Än mindre när man får dyngspö. Vi skruvade på oss. Försökte titta med tom blick, skoja bort det, men det blev mest ingenting. Det sista skämtet, efter att vi kastat min nya turhatt i en papperskorg, var att “det var ju en fin arena”. Men det blev inga skratt på den.

Är det då så som många säger idag? Att Sverige var naiva, övermodiga och gick i fällan. Inte riktigt vill jag påstå. Vi var sämre och kom dem inte in på livet. Och att det blev så stora siffror har inte att göra med attityd eller spelmodell. Kliver man inte in framför sin motståndare när bollen kommer så blir det mål. Och om man inte gör det och inte ens stör med kroppskontakt blir det nästan garanterat mål. Speciellt om man möter orangefärgade huggormar som hugger när man ger dem handen. Ska det bli något mot ett världslag måste man vara som klister. Det var vi alls inte.

Individuella spelare då? Safaris osäkerhet som vi sett ibland bubblade över. Efter en svajig inledning jobbade han upp sig, men sen det där inkastet och sen var det stordarren. Och Granen gjorde inte den där jättematchen som vi hade hoppats på. Svensson och Pontus hittade inte flowet, hittade inte den ständiga kontakten med sina konkurrenter. Zlatan hade inte touchen som han kan ha. Tiovonen hade kunnat ändra hela tavlan, men den lilla bollbågen blev 7 centimeter för sned. Kim och Oscar gjorde det bra när de kom in. Men det räckte inte. Sebastian Larsson var den som vågade ta löpningar och dessutom hann med. Mycket mer än så var det inte.

Vi ska såklart ta nya tag. Och med lite försvarsträning och eventuellt några byten i startuppställningen nu när vi synats lite mer noggrant, så ska vi nog kunna komma tvåa i grupen och ta oss till EM. Men vi får vänta några dagar innan vi skissar för mycket på det. Först ska vi ligga med ispåsen mot kinden i soffan. Få ner svullnaden och att det blå kring ögat ska blekna något. Äta kycklingsoppa lite försiktigt. För det är obehagligt att få en snyting.

Holland förlorade en VM-final senast 2010. Och de hade faktiskt noll-noll fram till den 117:e minuten. De kunde täppt igen i några anfall till och fått sy fast en sån där stjärna på tröjan. Som de stora lagen har. Och fastän förlusten på många sätt var odiskutabel så var det ju nära. Tror ni inte holländarna kan råka åka iväg på rosa moln lite nästan varje dag; tänka hur nära det var. Några räddningar, några straffar och sen champagne och brodera stjärnor. Kanske de kommer tänka lite på det när de joggar in på Amsterdam Arena där det fattas lite folk på läktaren för att fansen inte orkat omgruppera efter VM. Kanske kommer de titta lite på Petter Hanssons frisyr och tänka att nu var det inte lika sexigt längre. (Den var för övrigt sexig och allt möjligt fram till och med EM 2008, men kommit lite på skam numera. Om nu inte Majsan har ont i låret för då är kommer den guppa till och bli stolt igen.) Jag tror, vad de än säger, att de är lite trötta efter urladdningen i somras.

För nog gick luften ur när de förlorade i de sista minuterna av förlängningen. Jag var i Amsterdam och kände hela folkets andetag gå ur. Alla tokgick hem och surade utan ett ord. Festen det var dukat för i parkerna lämnades åt sitt öde. Så det är ju nu vi ska slå dem.

Det är inget snack om att Holland är bra. Och att de bara spelar brutalt är bara snack. De ruffade i finalen för att ha en chans, men generellt har de ett förtjusande spel. Schneider är i den fasen av sin blomning att han liksom ser ut att få mer tid med bollen, vilket egentligen är omöjligt i toppfotbollen, han hittar luckor som knappt finns och han kan skjuta innan han ens fått bollen. Och Huntelaar verkar ju ha hittat nätet. Med flera med flera.

Så om det är nu vi ska slå dem så måste vi superprestera. Vi ska ligga så tätt på Schneider så att han får klaustrofobi, vi ska tänka att Huntelaar kan sticka på djupet även i halvtidsvilan och vi ska skjuta så långt ut i krysset så att det inte går att nå för en målvakt.

Jag målar upp det här som en final, eller en avgörande match. Lite på grund av att det är så. Vis av tidigare kval, inte minst med tanke på hur svårt det är att gå vidare som grupptvåa, så är det lika bra att inse att det är redan nu, det är nu eller aldrig. Precis som när det kändes så inför Ungern i förra kvalet, när jag och mina vänner gjorde som på mästerskap, åkte dit och såg det live, åker vi nu till tulpanstaden och ger full hals. Nervösa, hopp och förtvivlan-iga är vi där på tisdag. Utan någon stjärna broderad på tröjan, men med stolta vidöppna ögon, ser vi hur vi passar på att slå Holland. När de tänker lite, lite, för mycket på broderier.

Ytterligare några minuter senare anfaller vi med med två ytterbackar. Samtidigt! Ett bevis så gott som något att Erik Hamrén inte riktigt kör med både livrem och hängsle såsom Lagerbäck gärna gjorde.

Mest imponerande var ändå pressen när bollen förlorades. Skottarna fick aldrig chans att slå sina långa bollar på de ytor som våra offensiva ytterbackar lämnade efter sig. Trevligt, men jag kan inte låta bli att undra vad som händer om vi kör med samma taktik mot betydligt bollsäkrare Holland. Igår räckte det att en skotte lyckades med en liten kroppsfint i eget straffområde så var 6 svenska spelare borta.

Annars håller jag med kollega Ola om det mesta. Kanske är jag inte riktigt lika förtjust i Elmander som ytter. Jag ser nog hellre Sebastian Larsson på den positionen, i alla fall om Lustig kan fortsätta lira som han gjorde igår. Elmander är dock en finfin supersub.

I övrigt konstaterar jag att Viktor Noring lagt till sig med ofoget att släppa in mål på övertid. Igår med U21-landslaget. Det hindrar inte att jag tycker han är överlägsen Kristoffer Nordfeldt och borde vara solklar förstemålvakt i det landslaget. Jag tycker iofs han är bättre än Wiland, Öhrlund, Gustafsson, Alvbåge och snart nog Isaksson med. Möjligen är jag inte helt opartisk, men i alla fall. Kanske ska vi döpa 2012 års buss till Viktor? Eller tom Viktorz? Danzbandzbuzz på riktigt likzom.

Jag kan erkänna att det är inte bara engelska ligamatcher jag somnat till, även någon träningslandskamp har det hänt att jag nickat lite djupt, och jag har faktiskt en gång gått på bröllop istället för att se en kvalmatch. För det kan ju faktiskt vara lite tråkigt stundtals. Eller kunde förr i tiden.

Matchen mot Skottland kändes som en tävlingsmatch. Åtminstone i första halvlek. Det som Hamrén pratat om, attityd och vilja; det fanns i varje rörelse, varenda ögonblinkning. Man skulle jobba tillbaka boll högt och direkt och det gjorde man. Skottarna hann knappt bli av med den ibland innan någon svensk vann tillbaka den. Och man löpte, kors, platsbyten, täckte upp, tog ansvar om det nångång luktade lite katt bakåt. Det var en fröjd, en svett, en rysning. Det var på riktigt. Och vi såg på med stora ögon.

När jag ser på fotboll, skriver om fotboll, så går jag mest på den stora känslan. Förvisso kan jag såklart också hänga upp mig på detaljer som om man inte borde fallit istället för att ställa offside, väggat istället för att dribbla, skjuta med yttern eller vad som helst. Men jag brukar mest se på helhelheten och känslorna runtomkring. Idag var det dock lättare att se bitarna för att se det hela. Så jag nämner några spelare.

Zlatan. Några sjuka konstnummer, som nästan ingen annan kan klara av. En taekwondoklack, en tvåfotare med en fot, och magiska nertagningar. Till det, dansade löpsteg, ett mål direkt och några riktiga nu-jävlar-ska-bolljäveln-vinnas-tillbaka. Till det sista hör, att kanske det läskigaste man kan vara med om är att Zlatan kommer i 140 för att ta bollen ifrån en, när man är lite felvänd ut mot linjen och man liksom väger mindre för varje steg man tar.

Lustig. Plötsligt var han både grym bakåt och framåt. Jag har tvivlat men fick mig en knäpp på näsan. Han tog även rutinerade frisparkar på rätt sida mittlinjen när det var lite dåligt med folk hem. Utan pardon, utan att få gult. Man har kanske lurats av att han liksom ser lite för snäll ut.

Toivonen. Snabb, smart och mål. Och han och Zlatan bytte platser när det passade sig och de förstod varandra lätt och rätt. Eller jag vet helt ärligt inte om de förstod varandra; de är helt enkelt bra på att spela fotboll och gjorde just det. Fullt ut. I en träningsmatch.

Elmander är alltid bra, även på en kant, Safari kastar aldrig bort en boll och Anders “Räkmackan” Svensson -heliga guds moder, vad hans passningar är ljuvliga. “Va, lite mer dill på nästa, javisst, inga problem!”. Passningarna togs också emot med den äran.

Fler förtjänar beröm, men ni fattar grejen. Det var alla dessa spelare som lyste, och de lyste så starkt att man inte såg konturerna till slut. Det blev bara helt enkelt jätteljust.

Skottland är inte Holland och kanske inte Ungern borta heller. Men plötsligt vet vi att vi kan. Det vi anat i tidigare matcher, nu kryddat med taekwondokungen, kan bli hur bra som helst. Och kanske vi kan stressa sönder Holland emellanåt också. Plötsligt är allt kul, vi får smak på slutspel och livet leker.

Skottarnas klack hördes väl måste tilläggas. De är underbara skottarna. Vi träffade några i Berlin under VM, senast. De var där för att det var så roligt med VM. Och att slå crosspassningar med oss på en avstängd Unter den Linden-gata. Det visade de på plan idag också; de är faktiskt ganska duktiga på crossar. Men än mer som publik.

Och nu börjar det än mer på riktigt. Ungern. Om man blev till sig av alla trolleri, löpningar och självförtroenden nu; då kommer man dansa på månen om tre veckor. Och jag kommer aldrig mer att somna under en landskamp. Nu känns det som att det kommer vara svårt att somna innnan den mot Ungern ens.

Jag och mina vänner som alla hade biljetter till VM OM Sverige gått dit, gjorde ett försök att sura när det var mästerskapsdags denna sommar. Vi tänkte liksom göra en liten bojkott, och med trumpen min inte ens se det hela på TV. Det skulle de liksom ha. Det där VM där vi inte fick vara med. Det gick sådär. Vi drog förvisso ut på en lång icke-fotbollsrelaterad resa under pågående turnering. Östra Europa, stad och natur, buller och bång, avkoppling och badvatten. Men vi såg varenda match, utom tre -i princip hela VM.

Vi älskar fotboll för mycket för att sura när det är VM. Vi var faktiskt jätteglada när det var VM tillslut. Så fatta hur glada vi är nu när det börjar bli dags för, om än kval, Sverige i mästerskap. Vi är jätteglada.
Det är jättespännande att följa allt som händer när det nu i det allra närmaste är allvar igen. Dessa lovande, nya spelare till exempel. Bajrami; har han verkligen det internationella steget som vi tror, Safari; kan han bli ännu mer offensiv och övertygande? Och en nygammal spelare, mister Ibrahimović; hur många fler idiotmål kan han göra i slutskedet av viktiga matcher? Vidare är det jättespännande att se hur Hamrén beter sig när det är skarpt läge; kommer han spräcka västen i ett vrål vid en utebliven straff eller kasta upp halsduken på läktaren i glädjedans när bollen sitter exakt i krysset?

Riktigt framme vid skarpt läge är vi ju förvisso inte. Först är det träningsmatch. Om än rankingviktig, men en träningsmatch. Men det kittlar det också när vi-ska-fanimig-till-EM-2012 står för dörren. Och Skottland känns som en ganska rolig, lämplig, viljefrisk motståndare så här i en sensommar. Att få visa hur man gillar Hamréns ledord om vilja och attityd ska nog funka ganska bra mot skottarna. Vi minns lite en härlig attitydinsats mot Skottland om inte annat. Hur Strömberg gör ett jättesnyggt mål mot Skottland i ett för övrigt ganska läskigt slutspel i Italien 1990. En viljelöpning och ett fläkande och in med skiten. Hamrén gillar förmodligen det målet om han skulle tänka på det inför onsdag.

Senast gjorde vi fyra mål. Vi vill ju verkligen att det ska fortsätta ungefär så. Att 4-2-3-1 ska vara melodin att kunna vinna stort och lätt. Och frejdigt. Det verkar ju rimligt och det finns ju en del spelare som verkar kunna passa bra i det hela. Och som ofta kommer upp -det är ju inte minst i och med att vi har en världsartist långt där framme i anfallet. För det ska vi kanske konstatera; det bygger mycket på individuell kvalitet när allt kommer omkring. Senast när det gick just ganska lätt att slå på pappret sämre lag; det var när vi hade tre riktiga stjärnor som var riktigt bra samtidigt, Zlarre, Ljungan och Henke. Och vi leker ju gärna med tanken att vi har några som lyser mer och mer de kommande åren.

Det ska bli kul att sluta sura och titta på landslagsfotboll igen. Fastän vi inte riktigt lyckades med det där surandet. Glädje, Råsunda, Sverige, Skottland.