När jag var 14 spelade jag i ett band och vi fick vara med i en rockworkshop. Det var tämligen meningslöst; hela idéen med att ge råd i rock/punk är ju ganska motsägelsefull. Men en sak var bra. Efter den avrundande spelningen kom en av killarna fram till 14-års-ola och frågade varför jag bett om ursäkt efter en av låtarna. Jag sa att jag tyckte vi spelade för mycket fel. Då kontrade han med att berätta att han sett några stå och lyssna och hänga med i låten och sedan inte riktigt veta vart de skulle ta vägen när jag bad om ursäkt. Det pajade ju liksom deras upplevelse. De hade stått och tyckt det var bra och sen kom nån och liksom indirekt påstod att det var dåligt, att de hade fel.
Så känner jag när olika tyckare ska tävla i om att såga fotbollsgalan. Det har hänt förut och det hände nu igen. Jag gråter av lycka när Zlatan får bollen och jag fylls av underbara minnen när Lagerbäck får räkna upp de snyggaste slutspelsmålen. Jag gläds över att en sådan finstil musiker som Magnus Carlson också är stor fotbollsentusiast. Och jag fnissar när Melis berättar att efter ett SM-guld får man ta sig ett glas. Och blir förolämpad när man säger att alltsammans är kass. Att tycka att allt är dåligt är inte särskilt kreativt. För jag bör understryka att man visst får kritisera och att allt inte är fantastiskt, men man ska förstå att man inte alltid vet bäst.
Det är likadant som att säga att Allsvenskan är värdelös och att svenska spelare inte håller måttet. Gå och kolla live, stå nära, se efter, så tror jag man förstår att allt inte är så dåligt. Även om det såklart ibland blir en strumpträff. Och jubla med ett mål för ditt favoritlag, se en perfekt brytning mot motståndarnas bästa spelare och känn efter. Dessa känslor är inte värdelösa. De betyder hur mycket som helst. Så jag ber att hålla kritiken till vettig sådan och inte trampa människors upplevelser och känslor ner i smutsen.
Det var det om fotbollsgalan. Grattis, Ibra, grattis Sjögran. Och det är en fin strut han gjort, Hallenius.
Och så är det match. Mitt i alltihopat. Eller mitt efter alltihopat. Vi ska möta Tyskland. Lite mys i höstmörkret. Eller lite rugg i höstregnet. Scweinsteiger, Khedira, Podolski. Inte lätt att tas med. Synd på Özil, att han inte är med, hans spelsinne och löpvilja hade varit en fröjd att få se samt se hur han skulle kunna fångas upp av ett svenskt försvar.
Men visst blir det svårt, samtidigt som det är kittlande att få möta ett så uppgående lag som Tyskland i annars en ganska sen träningsmatch. Vi hade behövt få tillbaka tron på att vi kan komma före folk på inlägg i eget straffområde även om det är namnkunniga herrar. Och kanske har vi en ny guldfot att visa upp. Gerndt har ju ett tillslag av hög klass, kanske han är något för framtiden.
Vi tar och avnjuter årets sista landskamp och om någon ska klaga på den, så tänk på att den kan innehålla stora mått av njutning, likförbannat.
Postat i: Uncategorized
