Sverige förlorade en VM-final senast 1958. Och vi hade faktiskt ett-noll. Vi kunde vunnit och haft en sån där stjärna på tröjan som de stora lagen har. Såna som tyskarna har flera av, som britterna är grymt stolta över och som nu Spanien broderat dit. Men det blev inte så. Fortfarande kan man drömma sig iväg så här och tänka, att även om vi till slut fick ganska mycket dyngspö, så var det hyfsat nära. Man kan låta rosa moln sväva iväg med en.
Holland förlorade en VM-final senast 2010. Och de hade faktiskt noll-noll fram till den 117:e minuten. De kunde täppt igen i några anfall till och fått sy fast en sån där stjärna på tröjan. Som de stora lagen har. Och fastän förlusten på många sätt var odiskutabel så var det ju nära. Tror ni inte holländarna kan råka åka iväg på rosa moln lite nästan varje dag; tänka hur nära det var. Några räddningar, några straffar och sen champagne och brodera stjärnor. Kanske de kommer tänka lite på det när de joggar in på Amsterdam Arena där det fattas lite folk på läktaren för att fansen inte orkat omgruppera efter VM. Kanske kommer de titta lite på Petter Hanssons frisyr och tänka att nu var det inte lika sexigt längre. (Den var för övrigt sexig och allt möjligt fram till och med EM 2008, men kommit lite på skam numera. Om nu inte Majsan har ont i låret för då är kommer den guppa till och bli stolt igen.) Jag tror, vad de än säger, att de är lite trötta efter urladdningen i somras.
För nog gick luften ur när de förlorade i de sista minuterna av förlängningen. Jag var i Amsterdam och kände hela folkets andetag gå ur. Alla tokgick hem och surade utan ett ord. Festen det var dukat för i parkerna lämnades åt sitt öde. Så det är ju nu vi ska slå dem.
Det är inget snack om att Holland är bra. Och att de bara spelar brutalt är bara snack. De ruffade i finalen för att ha en chans, men generellt har de ett förtjusande spel. Schneider är i den fasen av sin blomning att han liksom ser ut att få mer tid med bollen, vilket egentligen är omöjligt i toppfotbollen, han hittar luckor som knappt finns och han kan skjuta innan han ens fått bollen. Och Huntelaar verkar ju ha hittat nätet. Med flera med flera.
Så om det är nu vi ska slå dem så måste vi superprestera. Vi ska ligga så tätt på Schneider så att han får klaustrofobi, vi ska tänka att Huntelaar kan sticka på djupet även i halvtidsvilan och vi ska skjuta så långt ut i krysset så att det inte går att nå för en målvakt.
Jag målar upp det här som en final, eller en avgörande match. Lite på grund av att det är så. Vis av tidigare kval, inte minst med tanke på hur svårt det är att gå vidare som grupptvåa, så är det lika bra att inse att det är redan nu, det är nu eller aldrig. Precis som när det kändes så inför Ungern i förra kvalet, när jag och mina vänner gjorde som på mästerskap, åkte dit och såg det live, åker vi nu till tulpanstaden och ger full hals. Nervösa, hopp och förtvivlan-iga är vi där på tisdag. Utan någon stjärna broderad på tröjan, men med stolta vidöppna ögon, ser vi hur vi passar på att slå Holland. När de tänker lite, lite, för mycket på broderier.
Postat i: Uncategorized
