När jag var liten såg jag all sport på TV. Nästan i alla fall. Och jag kombinerade det med att utöva den sport som för tillfället visades. Var det pingis spelade jag någon variant av detta spel mot dörren i vardagsrummet bredvid TV:n, var det fotboll sprang jag ut när det blev en skada eller dylikt och slog inlägg på gårdsplanen och om det var tennis tränade jag servar mot tegelväggen när det var sidbyte. Jag kände till de flesta lags tabellplaceringar i många olika typer sport. Jag hade på något sätt kontroll över sporten, kändes det som.
Nu är det många som säger att dagens utbud gjort det omöjligt att få överblick av sporthändelserna. Man kan se tio olika matcher eller tävlingar varje dag utan större besvär och detta anses göra att man inte ser skogen för alla träd. Dock har inte det blivit problem för mig, och troligen är det så för många fler, eftersom man blir bra på att prioritera allteftersom åren går. Man planerar och följer de lag man verkligen måste och vill. Något hockey-VM har man fått hoppa över nästan helt för att klara både leva och se den sport som är livsnödvändig.
Men just nu är det svårt. Det är SM-slutspel i hockey, allsvenskan drar igång om några dagar och EM-uppladdningen pågår. Jag hinner fan inte fokusera. Jag ser varannan slutspelsmatch med Färjestad, jag läser bara var tredje dag på MFF:s hemsida och jag har bara hunnit läsa ingressen om att Zlatan ska till en läkare i Umeå idag. Hattigt, ofullständigt och halvtaskigt. Känner att jag sviker till höger och vänster.
Det är bland annat det som gör en mästerskapsresa så fantastisk. Man ställer siktet helt och fullt på landslagets kamperande under några veckor. Man äter så att det ska passa matchtider, man kör till städer där träningen är förlagd och man kissar i pausen eller helst inte alls. Fullt, ärligt, vackert fokus. Det är romantik och passion. Och lite skönt konstigt.
Är Skoog aktuell för landslaget? Två mål senast.
Arkiverad under: Uncategorized
